Jag och en stor grupp av mina kollegor gick ut på middag igår till Mamas & Tapas för att önska mig farväl och säga hej då...
Och idag är det min sista arbetspass, bara 3 timmar till och så säger jag hej då till Balans och familjen jag jobbade hos i drygt ett år.
De ända jag kommer att sakna är mina underbara kollegor och flickan och that's it...

Och imorgon, imorgon säger jag hej då till Stockholm... Kära, underbara Stockholm som jag också kommer att sakna... Har bott här ca 3 år med både upp och ner, fram och tillbaka med olika lägenheter, på olika sidan av stan... Med killen upp och ner... Mmmmm.... Ja :P och nu nya planer, nya idéer mot nya mål...

Åter igen en sömnlös natt... Jag oroar mig, oroar mig över så mycket...
Över Mr Big som är fortfarande på sjukhuset, han måste bli bra.
Över att jag inte har hittat nåt jobb än och måste vänta på mina papper i över en månad när min sista arbetsdag är den 31/3.

Plus att jag känner mig som i ett fängelse... Ja, jag är tacksam över att kunna vara här men egentligen skulle jag vilja vara med min älskling redan... Kunna ta hand om honom... Jag skulle spara på pengar, men skit det finns inga pengar att spara...

Vi måste fixa det annars är vi utan nånting... Utan jobb både han och jag, utan pengar på ruta ett... Fuck it... Det måste bli bra, eller hur?

Calabria, Italy
Jojo

Har ni såna vänner som tror att de vet bättre än ni själva hur ni ska leva era liv... Jag har en sån vän, eller rättare sagt har haft en sådan...
Hon blir sur på mig för att jag gör vissa val i livet?! Vem tror hon att hon är egentligen?!
Nej jag behöver inte dig, och jag kommer inte att gråta för att du har raderat mig från fb... Ärligt, jag bryr mig inte om dig... För det ända du ger mig är drama och bråk... Tror du att du vet bättre... Varför kan du inte göra så åt dig själv då? Lev ditt liv och blanda dig inte i mitt...
Till M.

Jag ska chansa, flytta, egentligen vad är det jag har att förlora?!

Lägenheten (andra hand), jobb som jag kan dumpa, eller förlora anyway...

JAG FLYTTAR!!!

Mr Big opereras idag. Jag vet att det är inget stort, men ändå så är jag orolig. Hoppas det går bra för min älskling.

Baby hade ringt mig, det ser inte så bra ut som tänkte först. Även läkarna är oroliga och osäkra. Han ska röntgas och sedan eventuellt opereras, om allt ser bra ut annars får vi vänta.

Varför får vi alltid uppförsbackar på våran väg?! Eller egentligen varför får han det?!

Med hans knä => jobb; pappa => vi separerades

Finnen => jobb? något mer? hälsan, livet?!

Nej jag vill inte tänka så; jag ska får inte tänka så...

Om han är på sjukhuset tills på måndag eller längre då åker jag till honom, han ska inte behöva vara ensam! Inte min älskling!

En av våra skype samtal...

...att efter drygt ett års separation skulle vi bli ihop igen... Är det ödet? Förmodligen :D då vi sågs var vi lika nykära som alltid... Svårt att fatta att efter 6 år kan man fortfarande känna så... Men vi är menade för varandra, hur än det går alltid bredvid, stödjande...
Älskar honom... Och han är den rätta för mig... Min egen Mr Big!!!

Nu börjar livet... Och hästen kommer att dra min vagn...

Jag ansökte om lånet 200 000/ 6 år.

Det blir bra, det måste vara bra...