Och här har ni mig, knasiga, lilla mig :P

Hur kan man bli så glad över några stenar?

När jag började klaga på mitt singelliv till en vän, fick jag det av honom:
"Du är ju den person som gömmer sig i de allra flesta killars drömmar. Jordnära, omtänksam, nyfiken, intresserad, ärlig som ser förbi samhällsklass, utbildning etc. Ständigt glad, och bara en sådan liten sak som att se dig i ögonen gör att man blir alldeles varm inombords, t o m frambringar nästan ett skratt./ K.

Det finns mer, men då blir det bara pinsamt..."

Det är en person som jag kan prata om allt med, som inte dömer mig och som alltid finns där för mig...
Tack för att du finns :)

Gdynia...

Jag hade en konstig dröm, en dröm som gjorde mig mycket sentimental... Som gjorde mig både glad och ledsen...
Jag drömde om min döda mamma...
Vi var i Gdynia och vi promenerade runt dem kvarteren där jag borde första år av mitt korta liv. Det kändes som vi skulle vara gamla bekanta som träffades och strosade runt och pratade om gamla minnen, ouppklarade saker och smärtsamma stunder.
Det var kallt, sen höst eller tidig vinter. Det fanns ingen snö på gatorna men träden var nakna och gråa. Vi båda hade tjocka jackor på oss och jag kände kylan som trängde igenom min pickade röda jacka.
Min mamma var lång och sött men hade riktigt kort, tunt hår så som jag kommer ihåg henne vid hennes sista dagar. Hon var smal och grå i ansiktet men leende...
Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi pratade om... Kanske var det struntsaker men en ända tanke hade jag i huvudet. Vi var precis vid postkontoret då jag sa mina tankar högt för henne... "Säg, säg det högt... Jag måste få höra det från dig..." Uppmanade jag henne med bestämd och kall röst "Säg att du var en ...!" Skrek jag nästan. Hon stannade upp, kollade på mig med sina kärleks ögon men tom i blicken. Hon log blygt. "Ja, det var jag..." Viskade hon, så tyst att jag knappt kunde höra... Tårarna började forsa ur. Hjärtat bultade och jag kände hur adrenalinet kröp i mina ådror. Och då visste jag att jag inte längre kan stå där med henne, att jag inte längre kan se på henne. Jag sprang ifrån, ner på den långa gatan, förbi all trafik och människor... Jag sprang länge tills jag inte kände mina ben nåt mer och bristen på syre gjorde mig yr... Jag ramlade ner på knäna mitt på den folktäta trottoaren... Jag böjde mig ner med händerna på mina ben och en ända varm tår droppade på mitt knä...
Och så vaknade jag...

Hur en människa som jag knappt lärde känna kan förändra mitt liv så markant?! Blev jag kär i honom eller i en ide av oss ihop, eller kanske den känslan han gav mig?
Hans ord spökar i mitt huvud och gör mig sömnlös "Är det inte det som är kärlek?" Viskade han i mitt öra, luktade på mitt hår och kramade om mig hårt så att jag kunde känna hans varma kropp mot min...
Eller det faktum att när jag blev arg och satt på sängkanten kom han fram till mig och kastade sig på mig så att jag ramlade baklänges på den bäddade sängen. Han la sitt huvud på mitt bröst och sa tyst... "Du skakar av ilska, jag måste lugna ner dig. Utan mig är du som en dynamit som snart kommer att explodera..." Och vi låg där under långa minuter, tiden som kändes som en evighet...
Hans ord "Bli inte kär, jag är inte värd å älskas..." Skär i mitt hjärta så djupt att jag gråter inombords varje gång jag tänker på det... Jag saknar honom. Saknar den personen jag var bredvid honom... Den glada, älskade Agnieszka...
Den känslan när jag strök honom på magen och bröstet och hans ord "Vad ser du i mig? Jag är ingenting..." Och min tanke då som jag ville skrika rakt ut "Du är allt!!!" Men jag höll käften...
"Jag fastnade för din snällhet..." Kommer att vara en fras som jag aldrig glömmer bort...
Min söta, sårbara, älskade Valle... Vad har du gjort med mig egentligen?!
Jag saknar dig...

Jag kan inte sova och började plötsligt få enorm lust att skriva av mig... Skriva ner allt som hänt det fantastiska året 2013 som jag betraktar av ett av det bästa åren jag har varit med om. Såklart har det varit upp och ner, men jag tog mig upp efter varje nedgång... Starkare, modigare, klokare (haha kanske inte det sista men ändå)...

Så här kör vi...

Om jag dör vill jag att det ska spelas The show must go on. Queen original låt på min begravning...